Jag minns den första gången, hur mitt hjärta fladdrat till och hur tumultet gick runt i min mage. Du log, en kram. Intisiteten brännde mellan oss två. En lätt rodnad på min kind. Ett leende tillbaka som fick mig att slå bort blicken och känna mig knäsvag. En lätt konversation, jag fnissade. Du ville veta varför, men jag bara log. En brännande het kram, sedan var du borta. Men minnet förgyller, värmer.

Den första kyssen var den underbaraste. Du höll om mig länge, strök ömt min hand. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar det ögonblicket med dig. Tiden gick, jag var tvungen att gå. Du bad mig att vänta, tog min hand igen. Vi gick ut en stund, regnet började smått att avta. Vi stod där alla kunde se oss, och alla såg. Du sträckte dig mot mig i ännu en omfamning. När greppet lösgjordes så stod vi så nära du och jag. Jag kunde inte motstå dig. Jag slöt ögonen. Hjärtat slog hårt, blev till musik i mina ögon. Vi sökte oss mot vrandra. Våra läppar möttes i ett brinnande inferno. En första kyss. Det blev stilla. Mina ögon var fortfarande stängda. Våra läppar drogs till varandra som magneter. Kyssen blev till flera. Värme fylldes i hela min kropp. Jag hade aldrig någonsin mått så bra som då. I det här ögonblicket var du bara min. Jag ville stanna kvar, jag var så lycklig, jag var så otroligt lycklig av att vara kär. Av att vara här och nu. När kyssen, den alldeles perfekta kyssen tog slut, stod vi fortfarande så nära du och jag. Jag bara log. Allas brännande blickar såg på mig, såg på oss. Men jag brydde mig inte, för jag hade dig. Och du betydde allt.

Jag sumpade det. Det var mitt fel, alltihop. Det kunde vart bra nu. Jag kunde ha fått stanna kvar med dig. Förlåt, förlåt för att jag är så feg. 

Nu ser jag allt glasklart för första gången. Som svart på vitt. Nu förstod jag varför, nu förstår jag att det hela tiden varit jag, och endast jag som gjort fel. Jag hatar mig själv för det, jag hatar mig själv så innerligt.

Jag tänker inte be dig om att förlåta mig. Men jag tänker böna dig att inte hata mig.

Uttrycket " Man vet aldrig vad man har tills det inte finns där längre " klingar så sant i mina öron nu än vad det någonsin gjort förut.

Jag är ledsen.

Julia

Hej på er!

Sitter här vid datorn och lyssnar på den underbara musiken av Bon Iver! Härligt, jag älskar deras musik!

Äntligen är det helg! En evighets vecka har det varit! Lite deppigt vart det också igår, men dagen idag vart 1000 gånger bättre! Många glada skratt med härligaste vännerna! Shit vad jag kommer att sakna dom när vi slutar!!

Var på ett sånt där syo möte idag hos Annelie, jag kan inte direkt säga att det hjälpte mig, nu är jag bara ännu mer förvirrad! Haha! Men vi får hoppas på att det löser sig!

Nu ikväll blir det lite idol mys med famljen, ska bli skönt! Älakar att bara vara med familjen ibland!

I morgon blir det att åka till dansskolan vid elva och vara där i sådär fyra timmar. Sedan blir det att skynda hem och äta och byta om, för att sedan åka till huvudstaden men Frida! Riktigt roligt ska det bli!

Kram

Julia

Borta

Tårar, tårar överallt

Smärta, så mycket smärta, överallt.

Ingen kan rymma, alla hålls kvar

Döden

Den här dagen kommer att brännas fast i människors minne

Som en tatuering i huden

Ett smärtsamt minne som sitter fast 

Orubbligt

Oförglömligt

En sten på allas axlar

Orättvisa står skriven överallt

Det blinkar rött framför mina ögon

Allas ögon skriker

Varför?

Ett så ungt liv

Borta

Bara sådär

Brustna hjärtan kommer aldrig att läka

Aldrig hel

Ett ungt liv drogs bort från jorden

En ofyllbar tomhet

En tystnad så djup

En sorg så svår.

världen är allt för orättvis, ta vara på din tid, du kan aldrig få den tillbaka.

texten är skriven av mig

Julia